“I told myself, “I am a pornstar. I am an escort. In my world, I can’t afford to love. Nor can anybody love me in return.”
Samme man dricker bara Cola Light och äter Viagra innan en porrinspelning. Eller skjuter upp.
Jag ser på dokumentärserien Everything you wanted to know about gay porn stars (but were afraid to ask). 16 bögporrskådisar berättar öppenhjärtat och naket om kärlek, droger och sjukdomar. Om hur de kom in i branschen, pinsamma inspelningsögonblick och sina uppväxtår.
Jag får tårar i ögonen väldigt ofta under de sju avsnitten. För det är många gånger väldigt ledsamt. Utlämnande. Intressant. Tankeväckande. Utmanande.
Jag skulle kunna skriva tusentals tecken om allt de säger.
Men jag vet inte hur jag ska ta till mig alla deras historier. Hur jag ska kunna ignorera sorgen i många av deras ögon. Hur jag inte ska gå på bilden av porrbranschen enbart fylld av en massa med trasiga människor. Som en av dem säger:
“There’s something familiar with living in loneliness. Even though it’s horrible and lonely, stepping outside of that can be even more terrifying. In porn you never have to step outside”
Det är en helt annan värld som jag aldrig någonsin har varit i närheten av. Varken i mitt liv eller genom skildringar av andras liv. Och jag försöker att inte döma. Jag försöker att inte generalisera hela industrin när jag hör deras ofta sorgliga historier.
Jag märker efter varje nytt avsnitt av serien att jag bara vill omfamna dem alla. Det är tatuerade muskelmän. Det är unga tonårsgrabbar med fnittriga röster. Jag vill bara bli kär i dem alla. Jag vill bara blåsa på såret. Lägga på ett plåster.
En av porrskådisarna säger en intressant sak:
“You work as a fantasy and your work is a big part of your life. How do you think that would effect you? The porn has become my life, I am my porn self 90 percent of the time cause I work so much. And he’s not real, that guy is not real. How much space is there left for me, my true self?”
För de flesta har porren blivit en del av dem. Det och horandet, som de flesta tydligen gör vid sidan av. För de blir inte rika på porren. Alla de miljarder som bögporrindustrin omsätter hamnar inte i deras fickor. Så varför gör de det?
Det är en massa olika livsöden. Vissa har haft vanliga uppväxter. Befriade från mobbning och omfamnade av sina familjer. De flesta har haft det sämre. En berättar om att han blev sexuellt utnyttjad hela barndomen. En berättar om att ha blivit våldtagen av två män som gjorde att han fick ärr i analen. En berättar om sin mamma som dog ung av alkoholförgiftning.
Ingen har något bättre svar på varför de gör porr än att de en gång i tiden tyckte att det var spännande och att de sedan har fortsatt. Att det ger dem bekräftelse. Självförtroende.
Men kärlek då?
Det har jag alltid undrat. De intervjuade har olika erfarenheter, men de flesta har svårt att hitta någon som vill ha dem för dem, och inte bara porrstjärnan. Och det är svårt att hitta killar som klarar av att de knullar andra regelbundet. De flesta väljer bort kärleken för porren.
“You can not not have a problem with your boyfriend fucking tons of guys. I can’t give my partner enough blowjobs to build his confidence and to make him believe me when I say it’s just work.”
Ett allvarligt problem som serien tar upp är spridningen av hiv, då det dels är många som drogar i industrin plus att det finns många som kör utan kondom då det finns en helt egen marknad för sådana filmer. Och industrin är tydligen inte alls så noga att se till att skådisarna inte är infekterade.
Dokumentärens regissör John Roecker säger:
“During the year-and-a-half it took to complete this project, 22 gay porn stars have died either due to hiv infection or drug addiction. And yet the majority of these movie companies do nothing.”
Den här dokumentärserien är kanske inte den bästa jag har sett, men mycket väl den mest tankeväckande. Sex, homosexualitet, kärlek, droger, övergrepp, prostitution. Det är som ett extra porrigt Melrose Place, fast på riktigt. Det gör allt sorgligt, verkligt, innanför huden.
Och även om jag kanske inte förstår varför man vill göra porr, så har jag fått en större respekt för dem som gör det. Eller som en i dokumentären säger:
“What I think of people judging me? I will live my life, make my own choices and make my own mistakes. That is no ones business but my own, so fuck off!”
No comments:
Post a Comment